Att återse gamla vänner...

Det är ju lätt hänt att man när man genomgår en separation tappar en stor del av sin bekantskapskrets och min egen separation för drygt 1½ år sen var verkligen inget undantag. Eftersom i stort sett hela mitt liv kretsade kring dykning och jag och min ex-sambo var väldigt sammansvetsade pga vårt gemensamma intresse för just teknisk dykning så blev brytningen väldigt tuff. Våra dykvänner stod handfallna och undrade hur det skulle gå. Mats och Linda var ju ett "koncept" enligt många. Jag tappade kontakten med flera i dykkretsen och jag trodde till och med att jag skulle sluta dyka och sålde av nästan all min dykutrustning.

I den här vevan tappade jag kontakten med min tekniska dykinstruktör och läromästare Peter och hans flickvän Lotta. Så här om veckan fick jag ett mail från Peter och vi bestämde att nu var det minsann dags att ses igen. Han och Lotta har ju t o m fått en liten dotter som jag inte träffat.

Jag satt på jobbet i eftermiddags när Peter ringde och frågade om jag hade lust att komma över till dem på en spontanmiddag. Jag slängde mig på pendeln norr ut och Peter hämtade upp mig på stationen. Vid stationen och den tänkta mötesplatsen ställde jag mig med ryggen mot en lyktstolpe där jag hade bra utsikt över de två tänkbara ställena bilen med Peter skulle kunna dyka upp. Jag väntade och spanade, men ingen Peter dök upp. Det var helt folktomt och jag började fundera på om jag inte skulle passa på att riva upp min deodorant och lite snabbt ge mig själv en lite fräschare "efter-jobbet-doft". Jag spanade ut över kvarteret ytterligare en gång - fortfarande folktomt - och jag skyndade mig att skruva av korken på deodoranten, drog ut tröjan och stoppade armen i urringningen och började rolla. PRECIS då dyker Peter upp bakom mig i trappan och säger "Hej!". Jag hoppade högt, fortfarande med deodoranten i armhålan, och fick ur mig nåt halvflummigt, sen skrattades det hjärtligt medan jag fixade den andra armhålan när jag ändå var i farten.

Hemma hos Peter fick jag äntligen träffa deras lilla tjej, som visade sig var ett tvättäkta charmtroll, tillika linslus. Pappa Peter har ju utvecklats till en riktigt duktig fotograf och lilltjejen var extremt van vid en höjd kamera och visade sig från sin bästa sida varje gång jag riktade min Ixus mot henne.

Lotta och jag körde en "catch up" i soffan medan lilltjejen lekte runt oss och Peter lagade förstklassig pasta, shit vad gott det var! Till efterrätt bjöd Lotta på hembakad mintbrownie. Allt åtnjöts på en soldränkt balkong på översta våningen. Lilltjejen blev väldigt förtjust i mig (enligt Lotta) vilket syns på vår bild. ;)

Ett riktigt härligt återseende, blev varm och glad inombords av den här kvällen! Tack vänner!

Och, så klart, vad hittar man på lillans tröja, om inte en dykande BAMSE! :D