Sol, vind och vatten!

En låååång dag idag, för 44 minuter i vattnet. Men med strålande väder, lugnt hav och trevligt sällskap var det värt varenda övrig minut.

Klev upp kl. 05:30 i morse och var på väg vid kl. 06:20 med mål Herräng, några mil norr om Norrtälje. Min lilla utskrivna vägbeskrivning ledde mig rakt på och strax innan 08 befann jag mig på Herrängs marina och väntade på de andra. Snart dök de andra upp, Marcus, Martin och den sista som jag i skrivande stund inte kommer ihåg namnet på, Patrik, kanske..? Vi packade den lilla aluminiumbåten och drog iväg med näsan pekande mot Märkets Fyr och vraket efter S/S Hesperius. Vi kom ut på en knapp timme, solen gassade och jag är glad att jag kletade in fejset med solskyddskräm innan vi drog annars hade jag varit tokröd nu.

Vi kastade ankar upp emot kobben strax brevid fyren, efter att vi diskuterat ihop oss runt gällande position och mitt minne för var jag tyckte att det borde vara från de tidigare gånger jag varit här och blivit "ikastad" av Ville från hans dykbåt då vi åkt från Åländska sidan. Draggen hamnade på 15 meters djup och det visade sig att den hamnat typ 3 meter från där Hesperius toppdelar börjar. Hon är ju väldigt trasig så det finns ju inte någon direkt FÖR att tala om.

Martin och hans buddy gick i som första par och det på min begäran för jag hade lyckats bli så SJUUUKT kissnödig på vägen ut så jag beordrade dem i vattnet och Marcus att kika låååångt i horisonten så jag kunde hänga ut röven över aktern i en enastående trängselmanöver med utombordaren och med ett något ostadigt enhandsgrepp lyckades hålla mig själv tillräckligt över kanten för att äntligen kunna lätta på trycket, aaaah!

Vi passade på att käka en bensinmacksbaguette och lite godis medan vi väntade på första teamet och det var när de kom upp som vi fick höra hur snyggt vi placerat draggen. Så för vår del var det bara att glida ner längs linan och påbörja dyket i ett svep.

Vi drog först ner till propellern som vilar så fridfullt på 35 meters djup. Jag var ivrig att visa Marcus den, han som minsann varit här 4 gånger tidigare och aldrig sett proppen. Hehe... Nu fick han se att jag inte svamlade... ;)

Sen gled vi långsamt sick sack upp längs vraket och letade spännande detaljer. När jag fick syn på JÄTTEANKARET som ligger mitt i vrakspillrorna så började jag noga kika efter maskintelegrafen som enligt uppgift ska finnas där i närheten av ankaret. Det dröjde inte länge innan jag fick ögonen på den. Illa tilltygad och totalt fastrostad bland alla vrakspillror, men visst kunde man se att det var maskintelegrafen. När Marcus lyste in under den kunde jag se de i mässingsplåten utstansade orden "FULL" och "STERN" lysa emot mig! KUL! Här som man varit 4 gånger sammanlagt och så har man aldrig sett den... Vi såg också ett stort block samt en jungfru som, utan att gå in på detaljer, blev påsatt ordentligt av oss båda... hihi.

På uppstigningen blev det perfekt att göra säkerhetsstoppet på den sexmetersplatå som lämpligt nog befann sig precis under båten. Jag fick ett ryck och ville sätta mig på kanten, ett 90-gradershörn som stupar ner från 6 till 15 meter, men jag fick bara luft i fötterna hela tiden så Marcus fick rycka in och trycka ner mina ben så jag lyckades bli sittande i nån halvsorglig position, vi måste sett extremt larviga ut där vi kämpade bara för att jag skulle få sitta lite... ;) På vägen upp passerade vi en klippavsats på 3,5 meter och där ryckte jag loss en liten tångruska och gav i en bukett till Marcus. Jag hörde under vattnet hur han sa "åååååh!" men tacksamheten varade inte länge för i nästa sekund sulade han iväg ruskan så den började dala iväg i den svaga strömmen. Undrar om han gör så med alla blommor han får? ;)

Inom kort var vi alla i båten och vi drog tillbaka mot fastlandet. På vägen hem korsades vår bana av ett rejält lastfartyg, inte ofta man lyckas pricka en sån stor båt i en så stor farled.

Tanken var sen att Marcus och jag skulle göra ett andradyk och jag skulle få testa hans rebreather (återandningsdykapparat) men efter en middagspizza i Hallstavik och en liten lur i solen och ett misslyckat försök att hitta nån bra plats för ett landdyk så sköt vi upp rebreathertestet till annat tillfälle. Och tur var väl det, för jag kom ändå inte hem förrän halv åtta nu ikväll... Puh!

Men jag har haft en kalasdag, tack allihop!

Sommar, sommar, sommaaaar!

Fredag kväll, solen gassar och nu är det verkligen sant, sommaren är här!

Igår fick jag äntligen tag i min lillasyster via telefon . Jättekul att få prata lite med henne. Vi har inte setts sen januari 2007 och det var nog i sensomras jag pratade med henne sist. Hon bor i Berlin och är hemma extremt sällan och jag har inte varit nere hos henne heller och hälsat på. Ska nog ändra på det under sommaren. Hon mådde bra i alla fall, har ju fått lite rapporter då och då från mamma och pappa, men det var ju skönt att få lite first hand information. Shit, lillsyrran blir ju 25 i midsommar... stora tjejen... vilket får mig att inse att jag själv inte är purung längre... ;)

Knäppte några spontanbilder på sommarens intåg igår och idag när jag gick hem från jobbet. Det här är verkligen en HÄRLIG tid. Jag har stannat upp flera gånger och bara stått still och intagit sommarens dofter och intryck. ALLT blommar nu, nåja nästan i alla fall. Det är blommor och spröd grönska ÖVERALLT. Och imorrn ska jag dyka igen! Weeeeee!

Och så klart självporträttet av fotografen själv! ;)

Att återse gamla vänner...

Det är ju lätt hänt att man när man genomgår en separation tappar en stor del av sin bekantskapskrets och min egen separation för drygt 1½ år sen var verkligen inget undantag. Eftersom i stort sett hela mitt liv kretsade kring dykning och jag och min ex-sambo var väldigt sammansvetsade pga vårt gemensamma intresse för just teknisk dykning så blev brytningen väldigt tuff. Våra dykvänner stod handfallna och undrade hur det skulle gå. Mats och Linda var ju ett "koncept" enligt många. Jag tappade kontakten med flera i dykkretsen och jag trodde till och med att jag skulle sluta dyka och sålde av nästan all min dykutrustning.

I den här vevan tappade jag kontakten med min tekniska dykinstruktör och läromästare Peter och hans flickvän Lotta. Så här om veckan fick jag ett mail från Peter och vi bestämde att nu var det minsann dags att ses igen. Han och Lotta har ju t o m fått en liten dotter som jag inte träffat.

Jag satt på jobbet i eftermiddags när Peter ringde och frågade om jag hade lust att komma över till dem på en spontanmiddag. Jag slängde mig på pendeln norr ut och Peter hämtade upp mig på stationen. Vid stationen och den tänkta mötesplatsen ställde jag mig med ryggen mot en lyktstolpe där jag hade bra utsikt över de två tänkbara ställena bilen med Peter skulle kunna dyka upp. Jag väntade och spanade, men ingen Peter dök upp. Det var helt folktomt och jag började fundera på om jag inte skulle passa på att riva upp min deodorant och lite snabbt ge mig själv en lite fräschare "efter-jobbet-doft". Jag spanade ut över kvarteret ytterligare en gång - fortfarande folktomt - och jag skyndade mig att skruva av korken på deodoranten, drog ut tröjan och stoppade armen i urringningen och började rolla. PRECIS då dyker Peter upp bakom mig i trappan och säger "Hej!". Jag hoppade högt, fortfarande med deodoranten i armhålan, och fick ur mig nåt halvflummigt, sen skrattades det hjärtligt medan jag fixade den andra armhålan när jag ändå var i farten.

Hemma hos Peter fick jag äntligen träffa deras lilla tjej, som visade sig var ett tvättäkta charmtroll, tillika linslus. Pappa Peter har ju utvecklats till en riktigt duktig fotograf och lilltjejen var extremt van vid en höjd kamera och visade sig från sin bästa sida varje gång jag riktade min Ixus mot henne.

Lotta och jag körde en "catch up" i soffan medan lilltjejen lekte runt oss och Peter lagade förstklassig pasta, shit vad gott det var! Till efterrätt bjöd Lotta på hembakad mintbrownie. Allt åtnjöts på en soldränkt balkong på översta våningen. Lilltjejen blev väldigt förtjust i mig (enligt Lotta) vilket syns på vår bild. ;)

Ett riktigt härligt återseende, blev varm och glad inombords av den här kvällen! Tack vänner!

Och, så klart, vad hittar man på lillans tröja, om inte en dykande BAMSE! :D

På spåret!

Idag har jag åkt pendeltåg, fleeera timmar i sträck, och HELT frivilligt. Låter helt knäppt, jag vet. Men jag har inte åkt som vanligt folk på passagerarplats, utan snyggt och prydligt inne i förarhytten.

Jag har en kompis, Anders, som även är en av mina dykbuddies och som till vardags är pendeltågsförare som jag har gjort studiebesök hos vid ett par tillfällen och fått åka med på förarplats. Sist åkte jag ett av de äldre tågen, men idag var det dags för X60, dvs det nya snabba pendeltåget. Prick klockan 17:46 (kan faktiskt urskiljas på klockan på första bilden om man klickar upp den i större format) rullade han in på Älvsjö pendelstation och jag hade placerat mig längst söder ut på perrongen. När alla andra högst ordinära passagerare klev in genom de vanliga civila dörrarna, klev jag in genom en egen dörr till förarhytten.

Vår första repa blev ner till Väster Haninge och det blev dramatik på en gång. Strax efter att vi lämnat Älvsjö station kom en man i kostym knallande mitt på spåret. Han klev som tur är av rälsen och gick brevid när vi dök upp. Som enligt föreskrifterna ringde Anders in till fjärrtågklareraren ("trafikledningen") och rapporterade när, var och hur. Lite läskigt, eftersom han var så uppklädd och proper som brukar kunna vara ett tecken på en självmordskandidat. Hur som helst så hörde vi inget mer om det under kvällen så det ordnade sig till det bästa. Vid ändstationen fick vi 30 minuters paus i den sköna solen innan vi "loggade på" ett nytt tåg med destination Kungsängen.

Vid centralen fick vi lov att ta en kringelikrokväg mot Karlberg då det uppstått en solkurva på originalspåret. Lite lustigt det där med solkurvor, hur de kan uppstå. Och det hade ju knappt varit varmt idag. Är det inte snöproblem så är det lövhalka eller solkurvor på spåren. Trippen till Kungsängen gick bra och på en sträcka mot slutet fick tåget sträcka ut i sin maxhastighet för en liten stund, vi tickade upp i hela 162 km/h. Härlig känsla att rusa fram längs ett spår och få sitta på förstaparkett och kika genom ett stooort fönster!

Efter lite dörrdramatik lyckades vi vända tåget i Kungsängen på väg tillbaka till Centralen och Anders slutstation för dagens arbetspass. Vi låg perfekt på tidtabellen hela vägen in och strax innan stationen fick vi ta ett litet kringelikrokspår igen pga solkurvan. Och se där, strax innan perongen kunde man faktiskt se den, klart och tydligt, den lilla solkurvan. Så det ÄR sant, de finns på riktigt, det är inte bara nåt de säger. T o m JAG som inget kan om tåg och spår kunde klart och tydligt avgöra att det där var inget man skulle vilja köra ett x antal 100 ton tungt tåg över.

Nu kan jag massor om linjekännedom, dvärgar, beteckningar, perronglösa stationer (finns flera stycken), hastighetsbegränsningar och diverse singaler och rutiner. Kanske nåt att satsa på när jag tröttnar totalt på mitt jobb inom IT? :)

Vilken j**la dag!

Vilket jäkla väder vi haft idag, och vad roligt det varit! Kl 07 finsk tid (06 svensk) skuttade jag upp och kände mig oförskämt pigg. Det kockades som fasen i köket och det bjöds på scrambled eggs, bacon och stekt potatis. LYX! Sen till lunch hade det förberetts pastasallad med två olika sorters marinerade kycklingspett. LYX! (igen).

Vi satte oss i bilarna strax innan halv nio och kom ut till Skeppsvik på västra Åland runt kl 09. Båten lastades i ett nafs och snart var vi på väg ut mot det nya vrak som hittats, kallad "nya briggen". Lite efterforskningar har gjorts och vi valde idag att kalla henne "Rotterdam" då det är mycket troligt att hon är resterna efter en Holländsk brigg. Hon var lastad med stenkol när hon gick ner och troligen sjönk hon någon gång i slutet av 1800-talet. Hon är 35 meter lång och 8 meter bred och vilar på ett bottendjup av 35 meter.

Jag, Tilja, Petter och Ålands-Fredrik dök ihop och Fredrik som varit här förut guidade oss runt så att Tilja kunde fotografera alla fina detaljer.

Skeppsklockan ligger kvar på däck och till och med kläppen sitter kvar vilket är mycket ovanligt. Ett stort stockankare hänger på styrbords reling och ett ännu större stockankare ligger på botten på babordssidan om fören.. En jättefin träratt ligger under lite bråte på däck mot babord sida närmare aktern. Andra detaljer som en gammal spis, en slipsten, djuplod, gamla krus och glasflaskor finns att se.

Vi gjorde 30 minuters bottentid och sen ett litet syrgasdeko. Det vackra vädret log mot oss när vi åter bröt ytan.

Efter ett skönt ytintervall skuttade vi i vattnet för ett dyk på Le' Sperence. Det är en gammal ångare som gick rakt upp på det grund hon vilar vid och stod där i flera veckor innan en storm rev av henne och hon sänktes stående längs det branta grundet med fören (som är avbruten och ligger brevid) på 11 meters djup och aktern på 35. Vi började med att gå ner till aktern där Tilja fotograferade skylightsen och det som finns kvar av ratten, sen betade vi oss uppåt och simmade in och ut ur lastrummen och "lekte" bland detaljerna. Vi följde en mast som ligger på 25-27 meters djup ut åt styrbord sida och hittade en massa gammal rigg och jungfrur mm.

Vid runt 20 meters djup kom två av de andra dykarna uppfarande då en av dem fått frysning på båda sina regulatorer. Tilja som hängde precis i närheten hjälpte till att stänga en av de kranar som tokflödade och sedan fick killen sin parkamrats regulator och de kunde lugnt gå till ytan efter den uppstigningslina som fanns precis i anslutning till platsen vi befann oss på.

Tilja, jag och Petter lekte vidare ett slag och efter någon halvtimme gick vi upp igen. Bra dyk, bra sikt, mycket att titta på. Mitt andra dyk här men jag minns inte alls att det fanns så mkt att titta på...

När vi kom tillbaka till dykcentret drogs bastun igång och efter en lång varm bastu kom nån på den galna idén att dra ner till båtkajen nedanför centret och bada. Sagt och gjort, jag, Gabriella och 3 karlar kastade handdukarna och hoppade 2,5 meter från kajkanten och ner i det iskalla vattnet, för att sen klättra på en skraltig anordning typ modell repstege fast i metall för att ta oss upp igen. Sen bar det av in i bastun igen för uppvärmning. Vid 21 serverades en förstklassig middag. Vilka stjärnskott till kockar vi har med oss den här helgen! En helt underbar dag kan man säga att det varit idag. Är så trött så ögonen går i kors och skall strax krypa ner. För imorrn blir det två nya vrakdyk!
Over and Out!

En rapport från Ålandsfärjan

Sitter på Ålandsfärjan som just lagt ut från Kapellskär med destination Mariehamn. En helg med vrakdykning står på schemat. Med mig i "bagaget" har jag två killkompisar som just nu sitter och trycker i sig köttbullar och potatismos. Själv smuttar jag lugnt och stilla på ett glas rödvin och bloggar. Hade inte väntat mig trådlöst internet på färjan så jag blev så glatt överraskad att jag inte kunde låta bli att slänga upp dagens inlägg.

Färjan kom in rätt sent från Mariehamn så när hon kom blåsande med bogvisiret redan uppfällt ute från havet lät det så här i bilen, Micke påbörjade och jag fyllde i (skall naturligtvis uttalas med finländsk brytning):

"Vi vill be våra bilburna passagerare att inte ha handbromsen åtdragen. Vänligen varva upp motorn till 8000 varv och förbered hastig landstigning. Luta huvudet bakåt i stolen för att undvika eventuella wiplashskador när vi möter kaj."

Äntligen fick vi köra ombord, efter att jag plågat mina manliga medpassagerare med dåliga fredagsfräckisar. Vi störtade upp till kafetererian för att knycka åt oss ett bra bord och grabbarna ställde sig i köttbullskön, det är fan det enda de tjatat om sen vi lämnade Norrtälje! :)

Så nu sitter man här, på väg till kanondykning på Åland med ett glas vin i handen och bloggar... Livet är bra skönt ibland... ;)

Att rädda en fisk

Det blev ett dyk idag också minsann. Fias arbetes dyksektion skulle ner till Tyresö Breviks gamla ångbåtsbrygga och kuldyka lite så jag hängde på. Först bjöds det på köttfärssås och spaghetti hemma hos Fias arbetskamrat som lämpligt nog bor i Tyresö, halvägs ut till dykplatsen. Jag hämtade upp Gulle och Tulle och sen drog vi ut till Tyresö, mötte upp resten av gänget, käkade och sen fick jag agera vägvisare ner till bryggan.

Fia och jag dök tillsammans, Tulle fick titta på då han lämnat in sin dräkt på lagning och ventilbyte, men han verkade lika glad för det. Vi kom först i vattnet och satte genast kurs mot motorbåten med tillhörande utombordare som ligger sänkt straxt utanför bryggan på drygt 10 meters djup. Fia gjorde ett försök att dra igång snurran, men hennes försök var lika fruktlöst som Tulles för nån månad sen när vi var här. I botten på båten ligger en sån där dränkbar länspump, den kändes faktiskt lite malplacerad där...

Vi övergav strax båten och började leta skrot istället. Jag hittade en knubbig liten glasflaska som jag tog upp. Jag vände upp och ned på den för att försöka få ut slammet i den, men det gick inget bra, och när jag vände den på rätt köl igen rykte det lite mystiskt ur den. Jag gav den till Fia som inspekterade samma fenomen. Efteråt kallade hon den för anden i flaskan, för det var nästan lite så... som en häxbrygd som vällde ur den... :)

Strax kom vi fram till den gamla fiskelinan som ligger spänd över botten. Förra gången vi var här hittade jag en död simpa intrasslad i linan. Denna gång, precis brevid den döda simpan som fortfarande satt kvar, satt nu även en levande hornsimpa intrasslad. Jag plockade fram min dykkniv och skar loss den men trasslet runt "hornen" över hela huvudet var kvar. Jag kunde höra Fia säga i regulatorn; "Näääääää" väldigt medlidande. Så jag ändrade mig och fångade in simpan och lirkade loss linan från dess huvud. Sen var den äntligen fri och jag kände att jag fått göra dagens goda gärning.

Vi gled vidare och hittade ett låååångt rep som drog iväg längs botten, vi följde det och kom fram till det träd som står nedstucket i dyn vid typ 15 meters djup. Vi tog varandras händer och dansade runt trädet en sväng och jag sjöng "Det var en kyckling som hette Gullefjun" för Fia med min heliumpåverkade röst (dök överbliven heliumslatt från helgens vrakdykning idag). Sen fortsatte vi vidare ut efter repet och på runt 18 meters djup började vi vända tillbaka. Vi mötte de andra dykarna, och det var tur att vi hade ett tjockt rep att följa, för i deras spår fanns inget klart vatten att sikta... vi simmade i ett slammoln hela vägen upp till 10 meters djup där vi bestämde att vi skulle öva på att skjuta säck. När jag signalerade till Fia att vi skulle avsluta och skjuta säck försvann hon som en avlöning. Dagens första plopp! ;) Jag gjorde en normal uppstigning och följde med henne och hon mötte mig på vägen ner igen på runt 3 meters djup och så gjorde vi ett nytt försök. Hon dök singelflaskpaket idag och hade lite för lite med bly på sig, därav turen till ytan.

Jag sköt min säck och fick iväg den både snyggt och med tillräckligt med luft i, sen sköt Fia sin och fick också iväg den snyggt. Sen började vi linda oss uppåt. Med ca 5-6 meter kvar körde Fia dagens andra plopp och jag kom efter hyfsat snart. Väl på ytan tappade Fia sin spole och den singlade till botten med en massa lina efter sig. Jag hjälpte henne att samla in linan och överräckte sen ett enda stort HÄRK av lina till Tulle vid bryggan.

Kul dyk idag igen, med kul buddy. Kvällen avslutades hemma hos Fias kollega igen där det bjöds på kaffe och hembakade kakor, världsklass!

Blå lagunen & stooora flaskor!

Så blev det ett dyk idag också. Var tänkt först att vi skulle ha en provdykarkväll med Marcus Rebreather, men hans beställda torrdräkt och underställ hade inte kommit ännu, så eftersom han ändå blir tvungen att ta en tripp från Uppsala och hit så sköt vi på det tills han hade fått alla sina prylar.

Det blev istället jag, Tulle och Gulle som drog ut till Munsögropen för att leka och skillsa lite. Jag fick låna och provdyka Tulles dubbelartonflaskor och blev GLATT överraskad över hur otroligt smidiga de var i vattnet. På land väger de drygt 20 kg per flaska, och det är när de är TOMMA, lägg sen till 8000 liter komprimerad luft... det blir några kilo det.

Jag plockade upp dykparet i Bredäng efter jobbet och packade min stackars gamla Audi knökfull och sen drog vi till färjan över till Ekerö. Skönt att den finns, så slipper man köra runt i all trafik via Brommaplan.

Vi gjorde ett pit stop på en lokal pizzeria på vägen ut efter att vi kört av på Ekerö och käkade innan vi körde sista biten. Det var som vanligt mycket skratt och stoj i bilen.

Vi bytte om i lugnan ro och Tulle hade med sig filmkameran för att dokumentera när Linda skulle dyka flaskor nästan lika stora som henne själv och han filmade roat när jag testade att hasta på mig paketet och knalla runt med dem på land. Jag blev lite övermodig och gjorde en "knäböj" och det var nästan på gränsen att mina knän vek sig så pass att jag gick omkull ;)

Vi kom i vattnet, Tulle med singelflaska, Fia med mina dubbeltolvor och jag med Tulles dubbelarton. Fia hade även med sig en stageflaska som hon övade lite med fram och tillbaka under dyket. Hon trasslade på bra och fick hyfsad kläm på det efter ett tag. Hon såg dock lite argsint ut emellanåt så man fick passa sig... ;)

Vi lekte som vanligt med lite skrot, vi hittade en petflaska som vi tänkte skjuta upp till ytan med lite luft från Fias regulator, men det var hål i botten på den så det var ju waste of time... Vi hittade det enorma trädet som ligger längs kanten med stora tjocka luddiga grenar som sticker helt horisontellt ut mot djupet i grusgropen. Alla de luddiga gamla grenarna får det verkligen att kännas lite mystiskt. Precis vid topparna ligger det nån konstig "dimma" som gör att botten under trädet försvinner och det nästan blir lite småkusligt. Fia fastnade i trädet och Tulle hade oturligt nog precis stängt av kameran då och hann inte få med hennes cirkuskonster för att komma loss.

Vi lekte och övade lite till och jag avslutade med att göra en kranövning. Höger och vänster kran gick finfint, men isolationskranen var lite småmeckig att nå, men det ordnade sig hyfsat. Som sagt, flaskorna var toksköna i vattnet så jag blev lite sugen på att köpa ett par. Ska kanske ha ett par 12or och ett par 18... :)

Tack snälla Gulle å Tulle för en jättetrevlig dykkväll, men fan, ni måste banta ner katten. Hon ser ut som en badboll... ;)

Måndag, och missad tvättid...

Satan vad klantigt. Jag trodde jag bokat tvättstugan idag, och tokskyndade hem från jobbet. Tokfokuserad och mentalt inställd på att tvätta släpade jag ner allt i tvättstugan som ligger i källaren på GRANNHUSET (jag bor högst upp i huset brevid) bara för att upptäcka att min låscylinder sitter prydligt placerad på NÄSTA måndags markering mellan kl 18 och 22! Snopet... bara att släpa upp allt igen. Tur att jag alltid kör 2-veckorsintervaller på mina tvättider så att jag inte alltid ligger på gränsen, för då hade jag nog i det här läget behövt börja vända ut och in på mina underkläder. Eller kanske göra som killen som var med på "Sanningens ögonblick" på 5an som jag råkade kika på tillräckligt länge för att snappa upp några av hans frågor. Det avslöjades nämligen att han brukar lukta sig till vilka underkläder som är renast när han inte orkat fixa tvättid. Nåväl, jag HADE ju i alla fall en tid... bara att den inte är förrän nästan vecka. Dock kommer jag inte att börja dofttesta mina redan använda underkläder, jag lovar...

Idag när jag gick hem från jobbet slogs jag av hur grönt och utslaget allt blivit, blommor och grönska överallt. Jag drog fram kameran och knäppte några bilder. Det är så grymt skönt att våren är här och sommaren vibrerar runt hörnet. Jag tror mycket på den här sommaren. Förra sommaren var en enda lång förvirring och känsla av rotlöshet efter separationen från mitt över 5 år långa förhållande hösten 2006. I år är känslan en helt annan och det är sååååå skönt!

Vrakdykning

Idag blev det att skutta upp klockan åtta... eller nåja, jag drog mig faktiskt ända till halv nio för att käka frukost och sen bli hämtad av min, för dagen, parkamrat Christian. 09 sharp stod han utanför och vi lastade hans bil med mina prylar och sen dundrade vi ut till Boda brygga där några av de andra redan väntade och skepparen snart dök upp med båten.

Vart efter trillade även resten av folket in och vi lastade båten till BREDDEN med prylar och sen tuffade vi ut via Sandhamn mot Almagrundet ett vrak som heter S/S Kul. När vi kom ut på öppet hav efter Sandhamn såg det rätt lugnt ut men det gick lite gammal sjö (man brukar kalla långa dyningar som ligger kvar och bråkar från tidigare blåsväder för gammal sjö), men inget som inte var hanterbart. Christian och jag hoppade i som sista team och jävlar vad det hävde. Vi gick ner till 7-8 meter där jag hjälpte Christian på med flaskan med extra bottengas för det gick inte att ligga på ytan och kämpa i vågorna. Det hade börjat blåsa upp en del precis när vi klev i också. Efter lite trassel kom vi iväg, sen visade det sig att jag hängde av Christian på vägen ner, trots att linan gick väldigt flackt ner och jag fick simma som fan för att komma neråt över huvudtaget kändes det som. Till slut kom jag ner - Christian var inte med (han hade glömt öppna ventilen på dräkten och fick således inte ut nån gas ur den). Christian kom ner, vi gav signal till varandra att allt var OK , jag började simma runt bygget - Christian var inte med (totalt missat att jag börjat simma). Jag gick tillbaka till nedstigningslinan - Christian var där. Tillslut var teamet fullständigt och vi kunde äntligen börja dyka ihop.

Vi gick för över och kikade på fören, ankaret, ankarspelen mm. Sen gick vi tillbaka mot mittbygget och kikade ner i skylightsen mot maskin. Där var det silt out (slam och partiklar som dansade runt i "luften") då "vissa" redan varit där och röjt runt så vi nöjde oss med att bara kika från utsidan. Ganska snart tog dyktiden slut. Måste hit flera gånger och få se mer av henne. Vi hittade tillbaka till uppstigningslinan och påbörjade uppstigning och dekompression.

På ytan var det ingen lek. Det hade börjat blåsa på ORDENTLIGT medan vi varit nere, så det var ett helt företag att få upp alla extraflaskor till folk på båten utan att mosas av dykstegen och akterbryggan. När jag som sista man äntligen fått fötterna på stegen ropade skepparn "VÅGOR" och just då drog det in en serie av jättevågor och jag klamrade mig fast vid dykstegen för glatta livet. Ska i skrivande stund strax kika på mina knän/smalben och se hur många nya blåmärken jag kan lägga till samlingen. Så fort vi kommit upp halades stegen upp och vi drog fort som attan in mot skyddande hamn i Sandhamn. Det var sååååå skönt att komma in till bryggan efter den skumpiga blåsiga färden. Nu blev det lunch och uppvärmning inför Fringilla som andradyk!

Efter lunchmackor och godis och efter att ha blivit ett par snäpp varmare än iskall så kastade vi på oss våra kalla prylar för ett dyk på S/S Fringilla. Här inomskärs var det nästan helt lugnt så det var en fröjd att göra sig klar och komma i vattnet. När jag skulle hjälpa Christina på med sin dekompressionsflaska medan vi låg i vattnet lyckades jag komma lite för nära med fejset vid påhäktningen på bröstringen, så jag slog tänder och läpp i hans flaska och ådrog mig en liten fläskläpp. Nån gång ska väl vara den första för en sån under ett dyk... ;)

Vi var snabbt klara och nere på vraket och vi möttes av bra mycket bättre sikt än på S/S Kul och våra 20 minuters bottentid var en ren och skär FRÖJD. Vi hann kika över hela vraket inklusive den enorma lerhögen som ligger uppskyfflad på fördäck, en hög som hamnat där när hon sjönk och gick med nosen först ner i botten. Jag satte ett handavtryck i leran men tryckte inte tillräckligt hårt för det var inte kvar när det lilla geggmolnet lagt sig. Jag backade ut framför fören och kikade på de två enorma ankarna som hänger på var sida om fören, sedan gled jag in över fördäck och när jag nästan var i fatt Christian slocknade min lampa. Jag borde kanske ha laddat den inför de här dyken... ;) Jag hängde undan den och fick igång backupen. Christian tecknade ifall vi skulle avbryta men jag viftade bort honom, nej för fan, det här dyket var för jävla bra för att lägga av innan den planerade bottentiden var slut. När han vände för att simma vidare mot bygget som vi skulle avsluta dyket på lyckades han kicka mig i ansiktet så pass att masken lämnade sin plats. Den vattenfylldes totalt, men jag tömde den snabbt och petade den på plats igen. Så kan det gå! :)

Tillbaka på bygget mötte vi Anders och Erik och allas våra lampor tillsammans i den utmärkta sikten (nåja allas utom min då) skapade ett i det närmaste magiskt ögonblick och jag upplevde lite av en eufori jag sällan känt under ett dyk. Tack Christian för att du övertalade mig i min lathet att köra ett dyk till!

Jag agerade dekomaster även detta dyk och dekot satt som en smäck! Jätteskönt att komma till ytan där det var lika lugnt som när vi gick ner. Snart var vi i hamn och det lastades av prylar för glatta livet. Tack alla för en kul dag, Tomas, Zellen och Johan, ni är fan inte kloka på en fläck... men vem är det?! ;) Och tack Christian för dyksällskapet!

17 maj....

Det här med blogg är ju nåt jag funderat på ett tag. Var tidigare en hejare på att skriva dagbok, men ju mer elektronificerad jag blev, desto mindre dagbok i pappersformat blev det... Men vilken dag än självaste norska nationaldagen kan vara ett bättre tillfälle att börja skriva??! :)

Lördag, klockan är snart nio... lite småglad efter en halv flaska vin som jag delat med min brors flickvän. De bor i Göteborg, träffar dem inte så ofta... så det är riktigt trevligt att ha dem här. Stationerade på min väninnas inlånade lyxluftmadrass (alltså inte en sån där vidrig gummistinkande badmadrass) har jag dem här på golvet i några dagar. Just ikväll har de, efter Malins kalasgoda thaigryta, dundrat iväg till Annexet för att se Nick Cave & The Bad Seeds och lämnat mig själv hemma, nöjd, glad och mätt. Skulle ändå bli en lugn kväll då jag ska ut och dyka imorrn. Almagrundet och vraket S/S Kul står på tapeten. Och med lite tur även ett dyk på Fringilla. Två dryga 40-metersdyk ska alltså förhoppningsvis bli av imorrn. (B)loggar nog här då... :)

Var inne och fyllde gas idag. Ett jävla släpande... men men, man blir ju stark... ;)

På bilden ser ni mig långt inne i Ojamogruvan (Finland) från i helgen... dykning är som balsam för själen... samtidigt som man känner att man lever!