Äntligen dags för vår Oxelösundshelg ombord på Langesund. Jag och Jonas drog ner och var på plats strax innan 17:30 på torsdagskvällen. De andra droppade in vartefter och snart var alla på plats; jag, Jonas, Fia, Tulle, Johan, Viktor, Marcus och Johanna.
Det var rätt blåsigt så vi visste redan nu att det skulle bli en rocky ride på fredagen. Vi stack ut och käkade på "Polishuset" i Oxelösund på kvällen innan vi drog tillbaka för en genomgång på Langesund. Pelle gick igenom safety regulations och vad som gällde på båten och sen började det bli dags att sussa. På fredagsmorgonen fick vi frukost serverad kl 7:30 och sen började vi bege oss ut mot dagens och helgens första dykmål - M/S Fritz Wollmers.M/S Fritz Wollmers
Jag hade, orutinerat nog, druckit lite vin kvällen före, som tydligen var tillräckligt för att gunget på havet skulle påverka mig mer negativt än det annars hade. Jag var HELT knäckt innan vi var på plats och jag kämpade, kallsvettig, som ett stressat djur med att få på mig alla prylar. Väl i vattnet gungade det inte mindre och jag bara längtade efter att få komma ner under vattnet för att få det att sluta gunga någon gång. Men inte fan slutade det gunga inte. Det fortsatte, hela vägen ner till 14 meter. Flera gånger under dyket stannade jag upp och bara höll mig i något för att få det att sluta häva men det hjälpte föga. 23 minuter in i dyket frågade Jonas mig om vi skulle avbryta och gå upp. I helvete heller att jag skulle avbryta innan vi ens varit nere 30 minuter, så jag bet ihop ett tag till. Vraket var ett mindre lastfartyg med några stora lastrum, helt skrovhel med akterbygge och maskin därunder. Jag minns dock inte mycket av dyket utan bara koncentrerade mig på att överleva och genomlida tillräckligt mycket tid så att Jonas skulle få ut nåt av dyket. Vi tog några varv runt, genom lastrummen, upp genom förliga luckan. Där var hävningarna så kraftiga att vi nästan sögs upp ur hålet. Till slut pallade jag inte mer och tummade. Hävningarna blev bara värre och värre och värre och väl på ytan trodde jag att jag skulle spy, men lyckades hålla frukosten nere. Väl uppe på båten kastade jag av mig prylarna och sprang ner för att lägga mig i horisontellt läge innan lunchen skulle serveras.
Betty af Brantevik
Dagens andra dyk var Betty af Brantevik. En 31 meter lång, 3-mastad motorskonert som sjönk 1931 och vilar helt skrovhel och upprätt på 25-26 meters djup. Det gick fortfarande ORDENTLIG sjö och när jag låg vid bojen och väntade på att Jonas skulle komma fram såg jag en våg resa sig. De flesta stora vågor så här mitt ute på havet brukar oftast bara resa sig och sen så flyter man med genom vågen. Men den här blev bara högre och högre och till slut bröt den RAKT över mig i ett stort brusande dån. Tur att jag hade både masken på mig och reggen i munnen annars hade det nog kunnat bli lite småläskigt.
Draggen kastades lite för tidigt så när Jonas och jag kom ner hade trion innan oss påbörjat ett cirkelsök. Sikten var finfin så jag och Jonas simmade i den riktning som linan drogs och vi var först med att simma in i rumpan på Betty efter ca 4-5 minuter på botten. De andra plockade dit draggen och placerade den på däck. Betty är ett jättevackert vrak som påminner en del om "Rotterdam" på Åland. Det hade börjat mörkna när vi dök så det blev nästan ett nattdyk. Så himla roligt att få dyka i så fin sikt, och så himla skönt att lunchen och vilan fick mig att må bättre för jag var inte dålig alls inför andra dyket. Jag kunde njuta fullt ut av det här dyket. Vi kikade runt lite här och där i lastrummen och den goda sikten, mörkret och allas lampor gjorde upplevelsen total! Fören är jättefin med ett bogspröt som stack ut och försvann i mörkret.
Det var ruskigt kallt dock, så efter ca 30-35 minuter påbörjade vi uppstigningen. Det gungade på ordentligt och på 6-metersstoppet låg vi, jag, Jonas, Fia och Tulle och hävde tillsammans. När jag låg på 3 meters djup riktade jag lampan åt sidan av nån anledning och Jonas fick då i min lampstråle se Langesunds roder bara 1,5 meter ifrån mig. I samma sekund fick jag också syn på båten och precis just då slogs propellern igång och de vrålade bort från oss. Tulle hade just fått upp huvudet över ytan och toksignalerade med HID:en att vi var så himla nära. Det var verkligen med hjärtat i halsgropen jag hamnade i propellerns bubbelregn när Langesund tog sig bort från oss... usch, close call!
Dramatiken var inte över än, för när vi med stor ansträngning lyckades ta oss upp för stegen och det var Jonas tur så hävde båten till och han tappade balansen varpå han fick in en stegpinne i grenremmen på framsidan och blev hängande och dinglade okontrollerat några hävningar innan han åter igen fick kontroll på armar och ben och kunde ta sig upp.
Vi gick sen in i hamn över natten och det var härligt för allas oroliga magar. Kul men fruktansvärt ansträngande dag.
S/S Gustav Wasa
På lördagen hade det nästan helt slutat blåsa, men det gick nu en riktigt sugande gammal sjö vilket gjorde att det hävde på ordentligt även under gång, dvs när båten var i rörelse. Johanna var så dålig från scratch att hon inte dök alls och Fia blev dålig mellan dyk ett och två. Vi blev nog alla lite extra påverkade då trion Johan, Viktor och Marcus skulle dyka Vedettbåt 232 Isbjörn som är ett mixdyk. Så vi andra fick sitta snällt på båten och vänta innan vi kom iväg till vårt dykmål så vi låg där ute mitt på havet och bara rullllllade och rulllllllade. Efter lunch, som jag knappt fick i mig (var enligt de andra så extremt vit i ansiktet så det var ingen hejd), så tog jag mig i kragen och gick och samlade in alla mina sockar och vantar och underställ och drog upp i styrhytten och klädde mig och förberedde mig inför vårt första dyk på S/S Gustav Wasa. Wasa är ett ångfartyg, 76 meter långt, som sjönk 25 februari 1936 efter en grundstötning.
Hon vilar på ett djup av 26-27 meter och är väldigt sönderbruten på mitten men fören står för sig själv upp mot grundet och lastrummen som är ENORMA går att simma igenom och ger en härlig känsla. Sikten var tokbra, lätt runt 15-20 meter. Har aldrig dykt i Östersjön med en sån sikt förut så det var en fantastisk känsla. Efter att vi varit vid fören, som vi simmade igenom, och kom tillbaka genom lastrummet mötte vi Tulle och Fia. Tulle visade oss reservpropellern som vi lätt hade missat annars, den står lite tokigt till. Jag och Jonas fortsatte sen till aktern och gick ner till botten bakom den. Det är värsta coola fältet av glacial-lera runt hela aktern och styrbord sida. Jag skrev HAG i leran innan vi simmade vidare. Jag började kika efter skorstenen som skulle ligga på styrbord sida. Tulle pratade innan dyket om att han skulle få den att "ryka", dvs att paddla upp en massa silt i den så att det sen bolmar ut ur mynningen. När vi närmade oss skorstenen såg jag att det redan rykte ur den och insåg att Tulle redan hunnit vara där... ;)
När vi kom tillbaka till aktern igen såg jag helt plötsligt en dykare där som inte varit med tidigare. En dykare med gula gummifenor som simmade längs linan och inspekterade den. Jag frågade först Jonas "vem fan är det där?" och fattade noll. Men insåg snart att det var Langesund-Stefan som höll på att ordna med bojlinan och säkra upp den så att vi skulle kunna lägga fast.
Ett jääääkligt bra dyk!
S/S Gustav Wasa och S/S Capella
Fia fick som sagt mata fiskarna (bildligt talat) efter dyk ett och hoppade över dagens andra dyk. Så, det blev jag, Jonas och Tulle som gjorde andradyket tillsammans. När vi kom i vattnet hade det börjat mörkna så det blev ett dyk i kolmörker. Men det gjorde ingenting. Vi bestämde oss för att simma bort till ett annat ångfartyg som ligger totalt sönderslaget en bit bort längs samma grund som Wasa vilar vid. Tulle ledde oss dit eftersom han varit där förut och mycket snart började det dyka upp vrakdelar i mörkret. Det vi först simmade på var den berömda byssan som ligger HELT för sig själv på botten, och ibland när dykare är där ligger den på taket och ibland ligger den rättvänd. Det är väder och vind och isar som petar runt den. Idag tror jag den låg rättvänd. Man kan fortfarande se mängder av krossat porslin lite här och där runt där byssan snurrat fram och tillbaka.
Vi simmade sen vidare längs spillrorna och det var riktigt roligt trots att det var sönderslaget. Vi simmade förbi maskinen och i mörkret bakom Tulle tornade det upp sig nåt enormt och runt och precis brevid tornade det upp sig ännu en. Det visade sig vara ångpannorna. De stod nära varandra och bildade en smal tunnel emellan sig där jag och Jonas klämde oss igenom medan Tulle tittade på. Vi kom till slut hela vägen bort till fören (eller det som Tulle förklarade för oss var fören). Den låg sönderbruten och upp och ner, men man kunde tydligt se ankarspelet.
Vi gled sen sakta tillbaka och avslutade med att glida igenom Wasas lastrum igen. Vi kom sen till utrymmet där det fanns ett badkar och den sk. "dopfunden" som Fia kallade toalettskålen som fanns där. När jag äntligen fick se den (missade den förra dyket) simmade jag genast fram till den och låtsades ösa dopvatten ur den och sen över mitt huvud. Vet inte riktigt vad jag döpte mig själv till bara, men döpt blev jag. :)
Här var bottentiden slut och vi tog oss upp till ytan och båten igen. Vi var sista gänget upp och sedan puttrade vi in till Arkösund där vi la till för natten.
Tack alla för en KANONDAG!
Marianne
Det var en dröm att vakna upp till ett kavlugnt och platt hav efter alla dessa timmar av gung på sjön. Nackdelen var ju dock att det var total tjocka, dvs dimma på havet eftersom det inte blåste något. Sakta och försiktigt puttrade vi ut mot dagens första dykmål, motorgaleasen Marianne. Hon sjönk 19 december 1946 efter en grundstötning vid Munken. Hon är 17,3 meter lång och vilar på ett djup av max 26 meter. Jag och Jonas gick ner först och draggen låg 
en bra bit ifrån även idag. Jag släpade med mig den ned för branten och det var inte helt enkelt. När jag nästan var framme slog det tvärstopp i linan jag drog med mig och det visade sig att den tunga draggen hade fastnat i en annan lina som låg längs botten. Jag blev tvungen att simma ner i siltmolnet som skapats när draggen släpades i dyn och göra loss den från den inkräktande linan innan jag kunde släpa den med mig den sista biten. Jag sträckte upp linan lite och la den runt en av spanten från vraket.Efter att jag pustat ut en liten stund simmade vi runt vraket. Det var ganska snabbt gjort och sikten var riktigt usel jämfört med gårdagens dyk (det går fort att bli bortskämd). Lasten var tunnor med fotogen, och redan INNAN vi kom i vattnet syntes små fläckar på ytan och efter att vi dykt kunde man t o m känna lukten av det ovan vattnet. Inget höjdardyk, men helt okej.
Ocean
Dagens och helgens sista dyk blev på en liten bogserbåt i stål som heter Ocean. Båten sjönk efter att hon sprungit läck, 1 maj 1967. Hon vilar helt vågrätt på ett bottendjup av ca 22 meter. Jonas och jag var först ner, och vi hade fått i uppgift av Pelle att filma lite så han fick se hur hon ser ut då han själv aldrig dykt den. När ögonen vant sig uppenbarade sig en charmig liten båt som satt sig ganska ordentligt i leran. Vi filmade henne från för till akter ett par gånger (Jonas filmade 2 filmer och jag 1).
När de andra kom ner och den lilla bogserbåten formligen BADADE i ljus låg Jonas och jag 3-4 meter ut på babord sida och bara betraktade. Allt kändes finfint, jag frös inte, sikten var kalas och jag bara njöt. En perfekt avslutning på en i övrigt skittrevlig helg!
Tack alla som var med och tack Pelle och Stefan på Langesund för kalasservice!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar